koprofagernasdal

Jag kan inte förstå varför jag någonsin började blogga. Nu förtiden tappar jag snabbt intresset och enda gångerna det blir en fullskriven blogg är när jag är upprörd över något jag sett eller läst, men underligt är det. Jag brukar tänka mig hur kommer media användningen utvecklas inför framtiden. Kanske kommer man att se tillbaka på denna tid som en sorts gyllene ålder i bruk av IT-teknik. Jag vet att det kan verka ansträngande och avskräckande men försök tänka er, hur kommer det att se ut i framtiden egentligen? Jag hade nog egentligen helst velat skriva om fantastiska idéer jag upptäckt i böcker om vetenskap och i min omgivning. Men det är svårt att komma ihåg det jag tyckte var så fantastiskt, exempelvis blev jag otroligt chockad häromdagen när jag Bill Bryson´s ”En kortfattad historik över nästan allting” det var fantastiskt roligt när dom berättade om hur man sökte medel att ta reda på hur långt det var till månen på 1700- talet. Då använde man en matematisk formel som innebär att en triangels vinkel alltid är 180 grader och att om du vet två av variablerna av tre i en triangel så behöver du inte veta om den tredje för att räkna ut den (eller nåt åt det hållet kom ihåg vem som skriver det här). Då skickade man helt enkelt en person till Paris och en annan till Moskva och kollade om man kunde se månen samtidigt, sen mätte man helt enkelt avståndet mellan dom två städerna och räknade sedan ut den tredje vinkeln. Visst är det fantastiskt, så otroligt enkelt och det värsta att vi har ju räknat det här i högstadiet och i gymnasiet! Men! MEN! Aldrig! Aldrig! Jag påpekar igen ALDRIG!!!! Sa någon nåt om det här? Varför frågar jag mig. Det är ju så fantastiskt originellt på nåt vis att höra om dessa trehundra år gamla idéer som någonstans längs vägen hamnade i en bok om matematik för undervisningssyfte.

Jag har blivit helt uppfylld av dessa fascinerande idéer som skrämmer mig på ett sätt för, dagens vetenskap är så tråkigt. För i världen skedde allt på makro nivå, man kunde känna, lukta, äta, döda vetenskapen men idag är den på mikronivå! Så otroligt liten, exempelvis så är uppskattningsvis en Atoms livslängd 10 med 35 nollor efter …. …. Vad blir det? Hur uttalar man det? Vem räknade på det? Kan man verkligen tro på en sådan uppgift?

Kritiskt tänkande är A och O inom all vetenskap så när jag ser en undersökning idag så tänker jag mig för en extra gång innan jag fastnar för budskapet. Tänk så mycket statistik det finns, som bara är viktig för det syfte det fyller. Utanför dess kontext så är statistik lika värdelöst som vatten eller syre är viktigt för oss.

Där tycker jag konst fyller en lustig funktion för det har ju och tillåt mig att säga att det här är en dagsfärsk idé bara för idag, imorgon kommer jag att revidera den och dementera den för evigt men idag känns den viktig. Den bästa konsten fyller ingen funktion utan är ett syfte i sig. Haha märk här att jag direkt sagt emot mig själv men det kan vi tala bort en annan dag.

Måste föresten uppmärksamma en fantastiskt grej! Häromdagen stod jag inne på Expert i mitticity och då av alla människor i världen, ringer Julia!

Haha jag blev så chockad, klockan var tolv i Sverige och Tio på kvällen i Australien och Julia skulle just gå och lägga sig. Det är fascinerande att vi kunde växla tankar över ett så monumentalt otroligt stort avstånd under loppet av några sekunder!

Jaja det fick mig i all fall att komma ihåg en idiotisk lek jag brukade leka när jag var liten på bilsemester. Då brukade jag tänka att jag såg bilen jag åkte i uppifrån, hur den ringlade fram längs vägarna, hur landskapet skiftade runt om, hur solen glänste i lacken. Sen om vi mötte en bil så exakt i mötet tänkte jag att min kropp slungades ur bilen och i samma ögonblick bilarna skiljdes från varandra så följde jag med den andra bilen längs dom vägar jag nyss sett, jag tänkte aldrig så mycket över det här, för att jag var liten men det är en ganska filosofiskt upplyftande tanke att människan kan göra något sådant, som att överblicka sig själv i tankarna och se ner på hur sin ”värdkropp”. Se hur data skärmen lyser upp ansiktet och ger det en spöklik glans, se hur ryggen är krökt och armarna böjda över tangentbordet där fingrarna yr fram tillsammans med texten på skärmen.

Ja kära nån. Förlåt mig för djupa tankar. Men snart är det jul och jag skulle inte må dåligt av att få prata lite vetenskap någon haha eller läsa den illustrerad tillsammans med Carl.

Imorgon är det måndag och en ny dag. Vi får hoppas den blir bra!