koprofagernasdal

ja kära nån.

Jag tror jag börjat sjunka i djupa funderingar,

för ungefär en vecka sedan så sms torpedade jag Antonia med frågor om en gubbe med vitt huvud och röd timmerhuggarskjorta som deltog i svt´s program debatt. denna vältalande farbror som talade om socialism när debatten gällde miljö och hållbarutveckling. kan ni tänka er min förvåning idag när jag går förbi en affisch och får se att den gubben ska komma och gästföreläsa i entrén till hus tolv på universitetet.
det där otroligt enerverande namnet som alltid försvinner ur mitt huvud, gustav, nej , göran var det osså efternamnet sen. geider? Greider ja Göran Greider.

Jag hade absolut ingen aning om vem denna mannen var, ursprung oså vidare. Den enkla utstyrseln förstod jag tidigt var något sorts statement och ideologin satte ju personen i ett vänster perspektiv. deltagande i miljöfrågan var förvirrande då jag inte kunde förstå vad han hade med det att göra.

Det var rätt kul när han kom in i entrén för vi var inte många som satt där och enligt egen utsago var vi kanske fyra som var född 88-90 resten kunde som bästa ha varit unga på 70 talet!

men han verkade tycka det var mest skönt för då slapp han använda mikrofonen som han tyckte var ett koppel för poeter som gillar att ströva runt en aning, han tyckte dom skulle ordna en mygga till nästa gång.

Under hans seminarie så framstod det att det var litteratur-intriktningen på universitetet som hade lockat dit honom och att han skulle ha en till föreläsning på kvällen i stadsbiblioteket och att han skulle prata om Dan Andersson, OJ VAD JAG HAJADE TILL! Dan Andersson som min pappa tyckte så mkt om! Jag blev så lycklig när han tog upp en bok och varmt började prata om Dan Andersson som en av hans stora inspirations källor och hur han tyckte det var ett svek från den litteräravärlden att glömma bort denna nationalskald som han kallade Dan Andersson, det värmde inombords när jag tänkte på hur genomsyrad min gymnasietid varit av denna skald, eller gammal kultur överhuvudtaget, Carls eviga Jailbird singers och min Pappa, tiggaren från loussa. Det fick mig att inse vilken ovanlig bakgrund man egentligen har, i alla fall med dagens samhälle som kontext. Göran Greider var tydligen född och uppvuxen i vingåker som enligt honom själv var känt för en sak och den endast, Göran Persson är därifrån, vilket var rätt kul när man tänkte på Göran Greiders egna politiska engagemang som inte riktigt går i samma led som Perssons.

Jag måste säga att det var något av en upplevelse att se denna författare och samhällsvetare in action.

När seminariet var slut var jag tänkt att gå fram och berätta allt om hur det hade affekterat mig just med mitt eget ursprung i ett som mamma säger lutheriant hem där proletärandan kanske inte levde men åtminstone hade dött någon gång och fick ett ljus tänt för sig med något sporadiskt intervall av mina föräldrar. Men jag gick därifrån istället,

Jag känner en uppgivenhet inför människan och konsten som är svår att förklara.

Det är som att, de ord jag skriver, de streck och klåtter jag drar i marginalen på mina skrivböcker och den musik jag ibland spelar och sparar, inte betyder något om den inte blir känd eller allmänt accepterad.

Jag vet själv med mig att kändiskult inte är något att sträva efter men,.. vad gör konsten då för nytta om den inte lever vidare efter mig.

Jag tror inte jag är rädd för att dö även om jag skulle tycka det vore tråkigt om det blev allt för plötsligt och snart då jag har många roliga och intressanta idéer jag vill genomföra innan dess. Men ändå…

Kan jag inte komma ifrån den där känslan av uppgivenhet inför eftervärlden och det kan bero på den kultur jag lever in mig i. musikerna i mina öron är döda, författarna i mina händer borta, bilderna av konstverk i fjärran länder vars upphovsmän levde för längesedan, allt lever det vidare genom intresset från en allmänhet som valt att hylla den genom att erkänna dess existens även efter upphovsmännens död.

Jag måste erkänna en sak, varje gång jag skriver något pretentiöst om ”min” konst eller nåt deprimerande om de degererande generationerna så skäms jag lite för att sprida sådana tankar som kanske inte alls överensstämmer med era, men ur allt ont kommer något gott. Idag skulle jag vilja säga att jag mött två paradigmskiftningar hos mig själv. Den första skedde i universitetsbiblioteket då jag lyfte en bok med valda konstverk av Maurits Cornelis Escher, han är verkligen en man som gjort enastående kontributioner till den moderna konsten och där det bästa är att han av sina konstkollegor i nederländerna aldrig riktigt fick något erkännande, snarare motsatsen. Den andra tror jag är det här med att tankar kan bara utvecklas i mitt eget huvud, men att idéer, konst, musik och poesi kan delas med till andra, jag har aldrig sett såhär på konst förut det är därför jag skriver det här även om det verkar trivialt, men jag tror man kan gemensamt ansvara för det kulturarv vi alla bär med oss. Exempelvis kommer jag alltid lovsjunga Dan Andersson kanske just för att han är så starkt knuten med min egen uppväxt och min förståelse för min pappas uppväxt. Jag vill tipsa om en dikt av Dan Andersson, jag tror till och med den varit med i min blogg förr men jag tycker ni ska ta chansen att läsa något som jag verkligen kan relatera till, dikten heter ”Till min Far” och finns liksom allt som jag funderar över och tänker på i Wikipedias arkiv.

http://sv.wikisource.org/wiki/Till_min_far

Slutligen vill jag citera en studiekamrat, ”Den som har flest klänningar när man dör vinner.”

En kommentar på konsumtionsdebatten vi hade idag under ett seminarie. Så brutalt klockrent och tidsenligt med våran hmm låt mig säga degererade generation! Det är så vackert i mina öron nästan som poesi då det bryter utanför sina egna ramar och bildar en egen kontext där det är en berättelse om kamp, mellan materialism och minimalism och att den som konsumerar mest under sin tid på jorden kommer bli ihågkommen.